"H" som i "hierarki"/"härskarteknik" - "F" som i "Förbifart"/"fuck you"

Det här bli det f*cking sista jag skriver om Förbifarten innan valet. Under valrörelsen håller vi ihop - efter valet bestämmer vi linje

I måndags den 19 april publicerade Stockholmstidningen en intervju med mig och Emilia Bjuggren där vi redogör för vårt och våra SSU-distrikts motstånd mot Förbifart Stockholm (vilket vi medvetet valde göra det internt, samt avböjt deltagande i externa utspel, med respekt för att det är valår). Sedan dess har jag fått två olika reaktioner: dels ett stort stöd för vår åsikt och/eller för att vi faktiskt vågar framföra en annan linje och dels ett helt osakligt samt överlägset sätt som nöjt konstaterar att vi har fel och/eller är (direktcitat:)"okloka" - utan att diskutera frågan i sig eller presentera egna sakargument.

Den senare företeelsen förvånar mig. Jag förväntar mig inte att Förbifartsanhängare ska ändra sin åsikt men jag förväntar mig att meningsmotståndare ska ägna sig åt att föra en saklig diskussion. Istället för att argumentera för att vi har fel genom en saklig diskussion, utgår flertalet anhängare ifrån att man har "rätt" och att vi motståndare helt enkelt är "naiva" och "idealistiska".

Denna kultur slår mot den fria debatten och leder till sämre beslut. Jag ber om ditt tålamod för att redogöra för tre ståndpunkter kring debattens natur snarare än att gå in i och att diskutera sakfrågan:

1. Vi motståndare av Förbifarten är varken naiva idealister eller "okloka":

Anhängare av Förbifarten utmålar förbifarten som Den Enda Vägen, ett självklart och helt rationellt måste (inte val), och motståndarna skulle på samma sätt vara orationella och saknar verklighetsförankring. Trots denna självutnämning till att vara uttolkare för vad som är universellt "rätt" och "fel" saknar anhängarna ett brett stöd bland expertisen. Tvärtom så finns det ett starkt motstånd från remissinstanser, som Naturvårdsverket , Vägverkets egna utredning, Riksantikvarieämbetet, Statens Institut för Kommunikation och Länsstyrelsen, och forskare, som på KTH.

Med andra ord är Förbifarten knappast självklar och långtifrån rationell. Jag vågar till och med påstå att det kloka vore att ta till sig kritiken snarare än att slå den ifrån sig. Att anhängare ändock fortsätter att utmåla sig som de förnuftiga som vågar visa mod efter "verklighetens behov" är således paradox.

2. Opinionsmätningarna är inte givna - och sen när styr de politiken?

Gång på gång har Förbifartsanhängare kastat runt sig med siffror som bevis för att stockholmarna skulle vara överlägset för motorvägsbygget. Enligt den opinionsmätningen är ca 70 % för motorvägsbygget. Om man vill ha ett visst svar på en viss fråga, ställer man frågan därefter. Att fråga "är du för eller emot Förbifarten?" är som att fråga "är du för eller emot skattesänkningar?" eller "är du för eller emot höjd pension?". Var vill jag komma? Jo, en fråga utan kontext ger inte svararen någon chans att jämföra konsekvenser eller att analysera uppsåt.

Svaret på en fråga blir som mest utkristalliserat när frågan följs av minst två alternativ. När man då frågar om stockholmarna är för bygge av Förbifarten samtidigt som man ger alternativet att satsa på kollektivtrafiken blir siffrorna annorlunda: 48 % för Förbifarten och 51 % för kollektivtrafik. Ett minst sagt förvånande resultat då de stora partierna är för Förbifarten och då starka lobbykrafter agerar för dess förverkligande. Om ett aktivt opinionsarbete skulle organiseras för satsningar på kollektivtrafik är alltså utgångspunkten redan fördelaktig och potentialen därmed stor.

Den allvarligaste aspekten på frågan om opinionsmätningarnas roll vill jag hävda är att politiker och partier på allvar ägnar tid åt att referera till andras åsikter snarare än att framföra sina egna. Med det finns två faror mot demokratin:
- Risken är att partier vänder kappan efter vinden istället och går på andras upplevda dominerande uppfattningar istället för att skapa sin egen uppfattning och att göra den dominerande.
- Vem har egentligen råd att beställa opinionsmätningar? Olika intressen har olika resurser. Därför blir det än mer viktigt att utgå ifrån frågans formulering och fundera över beställarens uppsåt.

3. Förbifarten är ett val - ej ett måste:

Scenario: Stockholm växer = transportbehov ökar

Påstådd ekvation: transportbehov ökar = (människor reagerar) bilarna ökar i samma mängd = (politiken reagerar) vägar byggs i samma mängd

Du får gärna rätta mig om det det är fel, men vad jag vet är det ingen gudomlig lag att urban tillväxt per definition samfaller med automatiskt ökat bilresande. Min kunskap om bibeln är begränsad, men jag hittar inte ett uttalande om ett sådant sambandet varken i Mose lag eller i Jesu predikan. Än mer begränsad är min kunskap om andra religioner, men jag är ganska så säker på att en sådan gudomlig regel saknas i allt från islams Koranen till hinduismens Vedaskrifter. Det är inte heller en naturlag att när en stad växer att även antalet bilar måste växa lika mycket. I Los Angeles väljer man att bemöta det ökade transportbehovet med att helt fokusera på vägnätet, i New York väljer man att lösa det med hjälp av kollektivtrafik. Tydligen har det inte slagit någon i etablissemanget - eller i partiet - att staden blir vad man bygger den till.

Det leder mig, till sist, osökt vidare in i ett mer filosofisk, pretentiöst resonemang kring människans möjlighet att förändra sig själv och sin omgivning:

Människor är aktörer i en struktur, samhället. Strukturen påverkar dess aktörer samtidigt som aktörer påverkar strukturen. Nu låter debatten som att ett hypotetiskt beteende hos framtidens aktörer, "stockholmarna blir fler och de kommer köra bil i samma utsträckning", gör att vi behöver utforma dagens struktur, "vi måste bygga nu då vi kommer köra så mycket sen". Det är INGET annat än en hypotes - men används som en given framtid. Men jag vill hävda att det är helt fel att tro att morgondagens struktur är given på grund av beteendet hos dagens aktörer. Jag hävdar att det är dagens struktur som påverkar morgondagens aktörer - det är vad politiken gör idag som avgör vad människor gör imorgon. Socialdemokraterna,i synnerhet Alliansen, går till val på en självuppfyllande profetia. DAGENS politik skapar MORGONDAGENS samhälle - ska den sätta bilismen främst eller kollektivtrafiken? Det är den utgångspunkten vi måste ha, inte att morgondagens samhälle redan är utformat och därmed tvingar dagens politiker att agera därefter.

SAMMANFATTNING: Vad vill jag säga med denna novell? Jo, snälla, om du vill kritisera min ståndpunkt som motståndare av Förbifarten gör det genom att presentera fördelar med din ståndpunkt och nackdelarna med min. Angrip min åsikt och slutsats - inte min person. För jag är inte hippe även om jag har långt hår, inte heller är jag naiv idealist (har länkat till för många rapporter för att vara det) även om jag är ung. Tvärtom som demonstrerat ovan är det anhängarna som har mycket att förklara och försvara då Förbifarten kritiserats hårt av experter.

For the record: Kollektivtrafiken spar liv, miljö och pengar. De som nyttjar den är främst låginkomsttagare och kvinnor. Vad mer behöver en socialdemokrat veta? Det finns socialdemokratisk opinion mot Förbifarten, som Dagens Arena, ETC, , Alliansfritt Sverige, Dalademokratens och Aftonbladets
ledarsidor, och efter valet hoppas jag att några ledande socialdemokratiska företrädare kan komma ut ur denna garderob full av fossil. Men nu har vi ett val att vinna!

I don't wanna hear I don't wanna know Please don't say you're sorry I've heard it all before and I can take care of myself